Baiba Kangere: En plats i världen
Jag skall tala om de baltiska språkens utveckling vid Stockholms uni-versitet inom vissa allmänna ramar, nämligen om sådana som handlar om självklarheter, att självklarheter förändras när förhållandena för-ändras, hur en liten enhet påverkas av omständigheter och åsiktsföränd-ringar.
För tio år sedan var den politiska situationen sådan, att det var en självklarhet att de baltiska staterna var en del av Sovjetunionen. Därför var det endast det ryska språket som hade någon praktisk betydelse, medan språken som talades i Baltikum levde enbart utifrån sitt veten-skapliga värde utanför Baltikum.
För fem år sedan fanns en annan självklarhet. Det svenska folkets en-gagemang i Baltikums frigörelse gjorde att Avdelningen för baltiska språk fick ett symboliskt värde i denna frihetskamp, men den praktiska eller vetenskapliga betydelsen av dessa språk var på den tiden under-ordnad det spända politiska läget.
Idag är det självklart att de baltiska staterna är grannländer i snabb utveckling och att det är värdefullt att söka både personliga och yrkes-mässiga kontakter med dem och därför har också språken fått en prak-tisk betydelse. Det visade sig tydligt när jag i början av höstterminen 1994 bad studenter, som nyss börjat läsa lettiska och litauiska, att fylla i ett frågeformulär för att undersöka vad som motiverat dem att börja läsa lettiska eller litauiska. Majoriteten av dem svarade att de ville ha kontakter med företrädare för dessa länder och att de i framtiden äm-nade ha yrkesmässiga förbindelser med Baltikum. En stor del av stu-denterna hade valt att läsa baltiska språk parallellt med studier i ekono-mi eller juridik.
Vi brukar idag tala om stora och små språk. Detta begrepp är inte särskilt korrekt, då alla dokumenterade språk med sin litteratur och kultur är lika stora. Skillnaden ligger i antalet människor som talar res-pektive språk. Språk med ett stort antal företrädare förväntar sig att också andra skall lära sig deras språk, för det är självklart att med en stor mängd människor kommer många andra också att vilja kommuni-cera. Vi alla vet att ett språk också förmedlar kultur inklusive littera-tur. Professorn Helmut Müssener talade nyligen på den humanistiska föreningen Nyfilologiska sällskapet vid Stockholms universitet om hur ett "stort land", d.v.s. Tyskland, missförstår en stor författare från ett litet land, i detta fall August Strindberg, för den store författaren är in-te lättillgänglig för den stora kulturen på det "lilla" språket utan måste först översättas till det "stora" språket, och det kanske överhuvudtaget inte låter sig göras på ett bra sätt.
Även om stora värden kan skapas av stora personligheter i små län-der, så måste dessa värden och de som skapade dem söka erkännande och sin plats i världen för att inte försvinna i situationer där befolk-ningen är utrotningshotad eller lider under förtryck. De baltiska språ-kens väg till erkännande har inte varit lätt. Även om litauerna på tret-ton- och fjortonhundratalet kunde stoltsera med stormaktsstatus - den litauiska statens gränser sträckte sig från Östersjön till Svarta havet och på den tiden var Litauen mycket större än Ryssland - så har det litauis-ka språkets autonomi sedan dess inte varit självklar. Komplicerade po-litiska förhållandet ledde till att polsk adel tog överhand i landets kultu-rella och litterära utveckling medan litauerna själva förblev bönder. Det lettiska folket tillhörde också bondeklassen, en klass som styrdes av tysk adel. Även om grunden till det lettiska skriftspråket lades under svensktiden i Livland på 1600-talet så var det inte för att främja fol-kets språk och kultur utan snarare för att bönderna, dvs den obildade massan av folket, skulle undervisas i protestantismen och dess etik för att kunna användas i politiskt syfte. Som Mancelius, en av 1600-talets främsta kyrkomän, som under sin tid som teologie professor vid Dor-pats universitet hamnade under inflytande av Johan Skyttes idéer, så riktigt har iakttagit, lönade det sig inte att predika till folk på ett språk som de inte begrep. Samme Mancelius hade en gång hört en bonde som lyssnat på en tysk prästs predikning säga: "Vem vet vad den där tyska katten säger."
Genombrottet när det gällde att erkänna de baltiska språken kom på 1800-talet, när tyska språkvetenskapsmän, Bopp o.a., började beskriva den indoeuropeiska språkgruppen där, som man trodde på den tiden, de baltiska och slaviska språken bildade en särskild gemensam gren. Dessa till antalet obetydliga folks språk och dialekter uppmärksammades o-medelbart av världens språkvetare och de strävade efter att placera in de lettiska och litauiska språkens särarter inom de allmänna beskriv-ningarna av de indoeuropeiska språken. Plötsligt visade sig de hittills utgivna beskrivningarna av de baltiska språkens grammatik vara ofull-ständiga. Därför skapades också ett vetenskapligt världsforum där de första lettiska och litauiska lingvisterna kunde deltaga, t.ex. litauerna Jaunius, Buga, Jablonskis och letterna Mülenbach och Endzelins. Den sistnämnde utmärkte sig speciellt i detta forum och blev själv en världs-auktoritet med sina verk om de baltiska språkens ljud och former. Den-na nya riktning inom världens språkvetenskap sammanföll med det som brukar kallas "den nationella väckelsen" i Baltikum, när också balterna själva för första gången fick möjlighet att utbilda sig på universitet och deltaga i det vetenskapliga livet.
Men den här tiden kännetecknades också av förtryck. Även om Bal-tikum på den tiden lydde under den ryske tsaren, så tillhörde jorden, egendomen och följaktligen makten i Baltikum godsherrarna, d.v.s. balt-tyskarna i Lettland och den polska adeln i Litauen. Tsarväldet, i sin kamp mot denna adelsmakt, förstärkte i slutet av 1800-talet sina russificeringssträvanden. Som en följd av detta drabbades också utveck-lingen av de lettiska och litauiska språken, då i skolorna och inom län-dernas administration ryskan infördes som officiellt språk. Mellan åren 1864 och 1904 rådde i Litauen förbud att trycka böcker på litauiska med latinskt typsnitt. Endast böcker med det kyrilliska alfabetet var tilllåtna. Förbudet trotsades genom att tryckta verk och manuskript smugglades fram och tillbaka över Litauens gränser.
Efter det första världskrigets slut och de baltiska staternas självstän-dighet ifrågasattes med tiden inte längre uppfattningen att en självstän-dig stat har rätt till sitt eget språk. Man kunde lära sig lettiska och lita-uiska i skolan, de utvecklades fritt som levande språk, och på universi-teten och inom den vetenskapliga världen fanns det intresse för bra forskning inom baltiska språk.
Efter det andra världskriget raserades återigen en självklarhet, d.v.s. de baltiska språken blev minoritetsspråk som kunde utvecklas endast inom ramen för tvåspråkighet. Även om språken som sådana enligt sovjetisk lag inte förtrycktes, så blev folken undervisade i en ideologi som menar att stora språk är överlägsna de mindre språken och att det därför är värdefullt för de mindre språken att berika sig under infly-tande av ett större.
Under den sovjetiska ockupationen var forskningen i Baltikum i allmänhet och därmed också språkforskningen hållen i stränga ideo-logiska tyglar, och dess kontakter med forskarvärlden utanför Sovjet var obefintlig, åtminstone under de första åren. Som tur var hade de baltiska språkens status och vetenskapliga värde stabiliserats, och inom hela den fria världen fanns den enstaka forskare som intresserade sig för de baltiska språken som sådana. Det är visserligen sant att en del av dem var lettiska och litauiska forskare som hamnat i exil, men att de kunde ägna sig åt de baltiska språken berodde inte på att världen som sådan stödde de baltiska folkens självständighetssträvanden, utan därför att språkens vetenskapliga status blivit en självklarhet.
Ingen annanstans i världen uppmärksammades denna självklarhet lika mycket som vid Stockholms universitet där man utnämnde den framstå-ende lettiska forskaren Velta Rüqe-Draviya till professor i baltiska språk. Velta Rüqe-Draviya, som 1944 flydde i båt över Östersjön un-dan den sovjetiska ockupationen, hamnade så småningom i Lund, men det var Stockholms universitet som gav henne materiellt stöd för att kunna skriva sin doktorsavhandling som hon avslutade 1959. Den bär titeln "Diminutive im Lettischen" och citeras än idag i många vetenska-liga verk.
Mellan åren 1959 och 1969 var Velta Rüqe-Draviya docent vid Lunds universitet, och från slutet av 60-talet undervisade hon också vid Stockholms universitet, där hon 1969 utnämndes till biträdande profes-sor och 1970 till professor i baltiska språk. I och med det började en seriös och organiserad verksamhet i baltiska språk, och det skedde här vid Stockholms universitets institution för slaviska och baltiska språk. Så Baltiska avdelningen som idag firar den slaviska institutionens 50-års-jubileum firar samtidigt också den Baltiska avdelningens 25-årsju-bileum.
För att återgå till ursprungsramarna, så är det ur historiskt språk-vetenskapligt perspektiv självklart att baltiska och slaviska språk är de mest närbesläktade förgreningarna av den s. k. indoeuropeiska språk-gruppen - men forskarna hävdar inte längre att de båda språkgrupper-na haft ett gemensamt ursprungsspråk utan snarare att de varit åtskilda redan före ursprungsspråksstadiet.
Velta Rüqe-Draviya framhöll alltid den vetenskapliga kvaliteten i första hand och hon blev själv ett världsnamn i allmän lingvistik, i syn-nerhet inom områdena barns språkutveckling och flerspråkighetsfrå-gor, som hon arbetade med vid sidan av sin forskning i baltiska språk. Hon blev inbjuden att deltaga med artiklar och föredrag på olika inter-nationella forum över hela världen, och Stockholms universitet kan va-ra stolt över att det gav denna framstående forskare möjlighet att verka genom att tillsätta världens enda professur i baltiska språk utanför Bal-tikum.
Det är kanske mindre bekant vilken betydelse både Velta Rüqe-Dra-viya och denna avdelning haft för letter i exil. Under sin kamp för sitt folks överlevnad har exil-letterna inte haft möjlighet att vårda sitt språk annat än inom ramen för tvåspråkighet. Man får heller inte glömma att tvåspråkighet rådde också i Lettland och Litauen. För dessa exilgruppers överlevnad var bevarandet av språken oumbärligt, och därför kan man knappast överskatta Velta Rüqe-Draviyas och den bal-tiska avdelningens betydelse för exilens intellektuella utveckling. Det här var då det enda stället i världen där lettiskspråkiga ungdomar kun-de erhålla fullständig utbildning på alla nivåer i lettiska och baltiska språk. Detta minoritetsbehov var inte självklart för någon, förutom exil-letterna själva. Men att ett land indirekt hade uppmärksammat det-ta behov, betydde att letter, som ville vidareutveckla sin akademiska ut-bildning i baltistik genom att korsa en och annan ocean, också kunde göra det. Därför är det ingen tillfällighet att de som disputerat vid den Baltiska avdelningen är letter: tre från en generation som vuxit upp och studerat i Lettland, men också två som vuxit upp utanför Lettland.
Förutom dem som doktorerat här var det många fler som reste hit från andra länder, ofta för egna medel, för att förlägga en del av sina doktorandstudier här. Jag själv reste hit 1976 från Australien och jag anser att de månader som jag tillbringade här var mycket värdefulla för mina fortsatta vetenskapliga studier.En del av Velta Rüqe-Draviyas studenter reste tillbaka till Kanada, USA och andra länder, men man kan också säga att Sverige har fått ett tiotal nya högutbildade medbor-gare från andra västländer tack vare den baltiska avdelningen.
Velta Rüqe-Draviya sörjde också för att det litauiska språket vår-dades, eftersom hon ju undervisade på grundutbildningsnivå i baltiska språk, inklusive fornpreussiska. Hon samarbetade med den litauiske kultur- och litteraturhistorikern Jouzas Lingis och drog stor nytta av hans omfattande kunskaper. Vår avdelning använder fortfarande hans två tjocka kompendier i litauisk litteratur. Det är viktigt att komma ihåg att inte bara studenter och doktorander reste till Stockholm, men också framstående språkforskare från hela världen kom hit, för att del-taga såväl på konferenser som på symposier, men också som gästlekto-rer. Velta Rüqe-Draviya utvecklade kontinuerligt denna verksamhet. Hon stödde också vetenskapen genom att ge ut två tidskrifter Rainis och Aspazijas årsbok och Zari (Grenar). Velta Rüqe-Draviyas bibliografi innehåller mer än 200 vetenskapliga artiklar och böcker. Dessa verk har hamnat i många bibliotek över hela världen.
- Från den lite lättsammare sidan kan man nämna vad som hände med Velta Rüqe-Draviyas bok "Från fem månader till fem år". Denna bok om hur barnens språkutveckling sker skickades till Polen och bibliote-ket i Pozna' strax efter utgivningen 1982. Som vi alla vet, var det på Solidaritets tid, och det rådde sträng statlig kontroll för att motverka illegala demonstrationer. Straffen för demonstrationer kunde vara mel-lan fem månader och fem år. Enligt den tidens självklarhet hamnade därför denna bok om barnspråk på den juridiska avdelningen.
Om Velta Rüqe-Draviyas meriter skulle man kunna säga mycket mer: hon är medlem i Vitterhetsakademien, hedersdoktor vid Lettlands universitet, utländsk medlem i Lettlands Vetenskapsakademi, hennes namn är nämnt i många vetenskapliga hedersförteckningar. Men vi som varit hennes studenter kommer alltid att vara tacksamma för den veten-skapliga förebild som hon givit oss.
Hon sörjde också för att Stockholms universitet inte skulle ha en tom plats efter henne och såg till att baltiska språk på det här universitetet skulle vara en självklarhet genom att hennes personliga professur om-vandlades till en ordinarie professur. Efter det att Velta Rüqe-Draviya gått i pension utnämndes hennes f.d. student från Norge Helge Rinholm till professor. Helge Rinholm doktorerade vid Indianas universitet i USA 1984 på en avhandling om prepositionernas semantik i det litau-iska språket. Han var en forskare med mycket breda intresseområden, vilka sträckte sig över historisk och modern lingvistik, litteratur, teori, folklore och semiotik. I Helge Rinholms fall hade dessa breda kun-skaper täckning också på djupet, och han var mycket kunnig i veten-skaplig "state of the art" i alla ovan nämna ämnen, dessutom kanske också i flera. På hans tid som professor i baltiska språk kunde de fors-kare som påbörjat sin forskning hos Velta Rüqe-Draviya doktorera. Vetenskapen fick då fem nya tillskott. Jag kommer att räkna upp dem här, eftersom de avspeglar denna avdelnings historia.:
- 1. Aleksandra Eiche:
"Latvian Declinable and Indeclinable Participles. Their Syntactic Func-tion, Frequency and Modality" 1983.
- 2. Irena Dunkele:
"Zur Struktur der lettischen Volkslieder 'Püt Vöjiyi' ", 1984.
- 3. Aija Janelsiya-Priedäte:
"Als die Bäume sprechen konnten" 1987 (om Kårlis Skalbes sagor).
- 4. Konstance Kéava:
"Die Sprache der Lettischen juristischen Dokumente vom Ende des 17. Jahrhunderts", 1989.
- 5. Jånis Krösliyw:
"Dominus narrabit in scripturis populorum" 1989 (om Marcelius' pre-dikningar och tidsålder)
- De fyra första av dessa verk ingår i serien Acta Universitas Stockholm-iensis "Stockholm Studies in Baltic Langauages", vars utgivare var Helge Rinholm och Velta Rüqe-Draviya.
- Strax efter det att Helge Rinholm tillträtt sin professur började också mitt samarbete med honom. En av de första uppgifterna var att utge en Festskrift till Velta Rüqe-Draviya. Arbetet tog flera år, då vi stötte på allehanda svårigheter med utgivningen. Vi ville skapa ett verk som skulle kunna stå sig bredvid Velta Rüqe-Draviyas "Donum Balticum", tillägnad Christian Stang. På den tiden var det svårt att föra ut manu-skript ur Sovjetunionen. Ibland var det överhuvud taget omöjligt: med-arbetarna på dåvarande Vetenskapsakademiens avdelning för lettisk lit-teratur och lettiskt språk var förbjudna att publicera sig i våra utgåvor. Det var också omöjligt att hitta finansiärer. Arbetet lyckade slutligen tack vare två omständigheter: utgivaren Helmut Buske Verlag lovade ge ut verket till självkostnadspris, om ett tryckfärdigt manuskript kun-de lämnas, och Mirdza Krastiya tog på sig det oerhörda arbetet med att framställa ett sådant manuskript. Boken "Symposium Balticum" kom ut i januari 1991. Helge Rinholm fick aldrig se det färdiga arbetet. Han dog den 17 maj 1990. Som min kollega professor Trevor Fennell från Australien skrev till mig i ett privatbrev: "Matthiassen told me that Helge had died - a tragic blow to Baltic studies since his best work was plainly still to come, and an equally tragic set-back for the Department in Stockholm".
Vi har överlevt denna tragedi, och också andra, till exempel Kons-tance Kéavas bortgång strax efter hennes disputation, men vi behåller våra kollegor i varmt minne. Helge Rinholms främste student i litau-iska, Anders Kreuger, kommer säker också att minnas honom med tacksamhet. Anders Kreuger arbetade i flera år som Nordiska Rådets representant i Vilnius och är numera museichef i Helsingfors.
På den här tiden förändrades också den politiska situationen som starkt berörde också den baltiska avdelningen. Avdelningen leddes un-der en övergångstid av Jånis Krösliyw och Aija Priedäte - avdelningen är mycket tacksam för deras arbete - och de fick god hjälp av Maija Gränberga och Christina Hallbäck.
Jag kan inte sluta denna historik utan att fästa er uppmärksamhet ock-så på andra mycket viktiga medarbetare, avdelningens sekreterare Ella Ozoliya, Mirdza Krastiya och vår nuvarande sekreterare Rauna Lejiya.
Läget idag på den baltiska avdelningnen är att vi på forskarnivå har tre doktorander: Maija Gränberga, Lilita Zaékalne och Christina Hall-bäck. Alla tre undervisar på grundutbildningen. Maija Gränberga har tilldelats en doktorandtjänst från och med den 1 februari 1995. På grundutbildningen har vi 45 registrerade studenter, i lettiska på alla ni-våer och i litauiska på grund- och fortsättningskurserna. Kraven på praktisk undervisning i lettiska och litauiska har ökat, eftersom svenska studenter vill lära sig sina grannländers språk och kultur. På grundut-bildningen undervisas inte längre i baltiska språk som helhet utan i let-tiska och litauiska var för sig.
När det gäller vetenskap har utvecklingen också inneburit att vi allt-mer frångår den historiska lingvistiken i dess gamla betydelse; man stu-derar numera den lingvistiska processen inom ramen för grammatikali-sering. Man jämför språk ur typologiskt perspektiv och studerar teo-rier om språkuniversalier. Man utvecklar också språkteknologi - data-lingvistik blir alltmer efterfrågad. Samtidigt förändras också vetenska-pen så att interdisciplinära studier blir mer efterfrågade. Det är därför inte märkligt att gamla förbindelser bryts och nya formas. Så småning-om kommer den baltiska avdelningen att skiljas från den nuvarande in-stitutionen och förenas med det nuvarande Centrum för baltiska stu-dier, för att bilda en tvärvetenskaplig institution för baltiska studier med en professur i språk och en i historia, kultur och samhällsliv.
Men idag firar vi gemensamt de fruktbara år som baltiska språk har haft vid Institutionen för slaviska och baltiska språk.
Redaktör: Åke Zimmermann
Källa: Slaviska institutionen / Baiba Kangere
Uppdaterad: 2007-05-28