Hans Hertz var under många år en uppskattad kollega vid Slaviska institutionen, Stockholms universitet. Efter pensioneringen övergav han inte den arbetsplats som varit hans liv, utan höll kontakten med oss. Ibland hade vi glädjen att se honom dyka upp på någon föreläsning eller annan begivenhet. Hans var universitetsadjunkt och undervisade i ryska. Han älskade den ryska grammatiken: kasusböjningen, aspektsystemet, modusanvändningen, de infinita verbformerna. Det var hans största nöje att bena ut dessa mysterier för studenterna och att få dem att fatta de komplicerade sammanhangen. Ingen kunde heller som Hans fängsla studenterna med livfulla utläggningar om den teoretiska ryska fonetiken.

 
Hans Hertz
Hans Hertz (bild: Peter Alberg Jensen)
 
Men allt detta innebar också en oerhörd arbetsinsats och ett aldrig svikande engagemang från hans sida: lektionsförberedelser, där ingenting lämnades åt slumpen eller gamla rutiner, hans nästan perfektionistiskt genomtänkta och lärorika skrivningar, som tog mycket lång tid att framställa och hans förmåga att alltid tänka på de små och roliga detaljerna. Han var de pedagogiska knepens mästare. Hans införde viktiga nyheter på vår institution, till exempel pedagogiskt dagbokssystem, fadderverksamhet och stödundervisning. Ett av hans mest utmärkande drag var hans intresse för och lojalitet med de enskilda studenterna.

Och Hans hängivna och oegennyttiga arbete fick sin belöning. Ett mycket stort antal studenter minns honom fortfarande som den bästa universitetslärare de har haft, något som vi fått många vittnesbörd om genom åren. Han tilldelades universitetets pedagogiska pris Årets lärare år 1994.

Hans hade stora förtjänster inte bara som lärare utan också som arbetskamrat: Han besatt en utpräglad lyhördhet för andra människor, en omtänksamhet och en underfundig humor som skapade ett härligt arbetsklimat för studenter och kolleger. Det känns tungt att veta att han inte finns längre.

För vännerna på Slaviska institutionen genom Barbro Nilsson och Per-Arne Bodin

-----

Ovanstående text publicerades i Dagens Nyheter den 27 juli, 2012