Janusz Korek: Dina band till Sverige och svensk kultur sträcker sig längre tillbaka än till 1980, då du fick Nobelpriset i litteratur. Som ung gymnasist läste du Emanuel Swedenborg, därefter har du återkommit till honom flera gånger i din essäistik. Varför har du intresserat dig för just Swedenborg?

Czeslaw Milosz: Jag blev intresserad av Swedenborg när jag läste William Blake som på särr och vis var Swedenborgs lärjunge, men en lärjunge som revolterade mot sin läromästare. Även min släkting Oskar Milosz uppskattade Swedenborg mycket, utan att nödvändigtvis vara överens med honom.

J.K: I Sverige är Swedenborg ingen uppburen författare och har inte särskilt gott anseende …

Cz.M: Swedenborg är ett fenomen som ingen ännu lyckats förklara. Det är egentligen ingen som begriper på vilket sätt en sådan människa kunde existera, tänka, skriva … Det var något som störde alla redan då. Och som jag tror fortfarande stör. Olika slags hypoteser, till exempel att Swedenborg var schizofren, stämmer inte riktigt, och samtidigt skulle jag vilja säga att hela hans doktrin om andarnas värld är ganska galen. Jag tror han är ett snille som man ännu inte har hittat någon nyckel till.

J.K: I ditt författarskap engagerar du dig ofta i det som händer utanför litteraturens värld. Om man tittar på dagens litteratur och konstnärliga riktningar som t.ex. postmodernismen med sitt likgiltiga förhållande till historien framstår den ståndpunkt som du representerar som ganska otypisk. Förefaller det inte dig att den litterära strömning du representerar är dömd att gå under?

Cz.M: Jag tycker det är lite riskabelt att generalisera och dra upp linjer för framtiden. Vi befinner oss just nu vid en så omvälvande tidpunkt att människor ännu inte insett vikten av att börja om på nytt. Det är ett exceptionellt skede. Idag skulle jag inte våga mig på några prognoser, först måste det som hänt sjunka in ordentligt i medvetandet … Kommunismens fall är ju en händelse av osannolika mått. Kommunismen har förlängt ett visst progressivt tänkande från 1800-talet. Förresten har Simone Weil sagt att marxisters och andra framstegsvänners stora misstag var att tro att vi svingar vi oss upp i skyn genom att gå rakt framåt. Det som har inträffat innebär en otrolig kris för begreppet historia, begreppet historisk tid, och kräver ett helt nytt sätt att tänka.

J.K: Förra veckan publicerades ditt brev till dagstidningen "Oslobodjenje", där du skarpt kritiserar händelseutvecklingen i förre detta Jugoslavien och samtidigt ger du ditt stöd till tidningens journalister …

Cz.M: Det var ett initiativ från franska journalister. Från en organisation vars namn man, liksom Läkare utan gränser, kan översätta som Journalister utan gränser, samt dagstidningen "Libération" i Paris. "Oslobodjenje" är den enda dagstidningen där kroater, serber och muslimer arbetar tillsammans. I en situation där dessa grupper mejar ner varandra tyckte jag att initiativet var värt allt stöd.

J.K: Har europeiska och amerikanska intellektuella gjort tillräckligt för att påverka krigets förlopp?

Cz.M: Jag anser att de serbiska, framför allt de serbiska, intellektuellas ansvar är mycket stort, ett negativt ansvar. De västeuropeiska intellektuellas upprördhet och verkligt djupa engagemang har däremot inte hjälpt alls. De har inte lyckats utöva påtryckningar på sina regeringar att mer aktivt agera mot massmord.

J.K: Jag skulle också vilja ställa några frågor rörande Polen. Trots att du bor i USA medverkar du ofta i polsk press. Din närvaro bedöms dock olika. Det hörs röster som anklagar dig för att vara "opolsk", "prolitauisk" osv. … Varför är det så, tror du?

Cz.M: I en intervju som jag gav för dagstidningen "Rzeczpospolita" blev jag tillfrågad om anklagelsen som riktats mot mig, anklagelsen att jag inte är tillräckligt mycket polack … Jag svarade att det skulle vara bättre om det fanns lite fler otillräckliga serber och otillräckliga kroater i Jugoslavien. Det kommer sig av att jag förra året var i t ex Litauen, där jag fick motta deras hedersbetygelser. Men för vad? Framför allt för att jag under Sovjets ockupation av Litauen flera gånger tog litauer från mina trakter i försvar, litauer från Kiejdanys härad, som deporterats till Sibirien. När allt kommer omkring var det där jag föddes. Litauerna hedrade mig för att jag ofta uttalat mig mot ockupationen av Litauen i pressen i Väst. Så jag tilldelades hedersmedborgarskap i häradet. Men det betyder inte alls att jag är litauer. Mina relationer till polacker i Litauen är däremot dåliga av den anledningen att de sitter fast i en förkrigsmentalitet. Jag har aldrig utgett mig att vara litauer, däremot har jag betonat mitt litauiska ursprung. Det är där jag är född, där finns mina och min familjs rötter sedan flera generationer.

J.K: I början av sjuttiotalet anklagades du av Juliusz Mieroszewski för att inte riktigt engagera dig i polska angelägenheter. Du svarade i en essä, "Privata förpliktelser gentemot den polska litteraturen", att du främst är intresserad av polska språket och den polska litteraturen. Har du ändrat din ståndpunkt sedan dess?

Cz.M: Nej. Det har jag inte. Jag anser fortfarande att polska språket, den polska litteraturen är mitt verksamhetsfält. Min lärobok The History of Polish Literature har nu kommit ut i Kraków i polsk översättning. Idag har jag haft en föreläsning på universitetet om Wislawa Szymborskas poesi. Det är mitt gebit. Men jag har förstås min egen uppfattning om situationen i Polen och jag tar ställning för vissa krafter gentemot andra krafter. Det är svårt att vara likgiltig. Jag har till exempel uttalat mig flera gånger mot en konfessionsstat …

Översättning

: Lisa Mendoza-Åsberg