Så här skriver Jackie Jakubowski i Judisk krönika 6, 2010:

MALA: Hon var tretton år gammal och hennes syster Renia arton när de spärrades in i Lodzgettot i november 1939. De följde sedan varandra som varandras skuggor — till Auschwitz, under dödsmarschen till Mauthausens och i Bergen Belsens koncentrationsläger. De såg sina föräldrar och andra släktingar dö av misshandel och svält, och de var med när deras storasyster Sala miste sitt nyfödda barn. De var med när deportationerna från gettot till utrotningslägret inleddes 1942 - ett mardrömslikt inferno då barn skildes från sina föräldrar med obeskrivlig brutalitet. I Auschwitz stod de nakna framför doktor Mengele som med en handvinkning avgjorde vilka som genast skulle till gaskammaren och vilka som skulle få leva ett tag till.

 

 
Mala och Renia
 

Endast de två överlevde. När engelska trupper i april 1945 nådde Bergen Belsen var alla andra familjemedlemmar och släktingar döda.

 

Mala och Renia kom med Röda Korsets båttransport till Malmö, sjuka i tyfus, utmärglade av svält och chockade av umbäranden.

Inom ett par år var Mala anställd på en fabrik i Borås och fullt sysselsatt med kvällskurser på vuxengymnasium. Hon tog så småningom studenten, fortsatte på universitetet och fick ett fint arbete som sekreterare på ett stort företag. Idag är hon pensionär men fortsätter att arbeta med sin doktorsavhandling.

Mala gifte sig med en judisk överlevande som smugglades in till Sverige på en kolbåt från Polen. Hon fick två döttrar, hennes syster två söner — de är läkare, forskare och civilingenjörer.

"Man undrar ofta hur vi som blivit så hårt drabbade orkar uppbåda den kraftansträngning som behövs vid mötet med vårt förflutna. Ändå lever vi vidare och andas." Så skriver Mala Maroko Freund i sin bok Deras namn kan ännu viskas. Vittnesmål från gettot i Lodz. (pdf-fil: ca 7mb).