Denna avhandling analyserar språksituationen i det postsovjetiska Ukraina. Margrethe B. Søvik som har varit verksam vid Baltic and East European Graduate School (BEEGS), Södertörns högskola i samarbete med Slaviska institutionen, Stockholms universitet har genomfört fältarbete i den östukrainska staden Charkiv. Huvudfrågan som besvaras i avhandlingen är hur förändringar i samhället påverkar språksituationen och språkattityder. I detta fall rör det huvudsakligen hur människor i Charkiv förhåller sig till ukrainska som det enda statsspråket medan de själva för det mesta använder ryska i det dagliga livet. Resultaten visar att frågor om språk, identitet, historieskrivning och nationsbyggnadsprocesser långt ifrån är entydiga eller okomplicerade. Avhandlingen bygger på material som är insamlat under 2003-2005 och omfattar ett antal intervjuer och en större enkät.

I Charkiv, som är Ukrainas näst största stad, har de lokala politikerna arbetat för att ge ryska språket status som ”andra officiella” eller som ”regionalt språk”, med målsättningen at man skall kunna få använda ryska i samma omfattning som ukrainska. Några av de mest intressanta resultaten som presenteras i avhandlingen är att den yngre generationen i Charkiv (studenter födda på början av 1980-talet) inte nödvändigtvis håller med om ett sådant förhållningssätt. Tvärt om är många av de yngre intervjupersonerna mycket måna om att bevara det ukrainska språket som det enda statsspråket. Några ser gärna också att staten borde bedriva en hårdare språkpolitik än det den gör nu. Förklaringen till detta har att göra med den yngre generationens syn på språket som en viktig markör för dem som ukrainare, trots att de är rysktalande.

Avhandlingen visar dock att det finns en markant skillnad mellan vad intervjupersonerna säger, de attityder de framhåller, och det de gör, det vill säga deras egna språkpraktiker. De ideologiska värderingar de ger uttryck för är alltså sällan en indikation på hur de uppträder på universitetet, på stan eller bland vänner. Det visar sig att även om många uttrycker positiva känslor inför det ukrainska språket och den roll de tycker det borde spela, så påverkar det i liten grad deras språkbeteende. Anledningarna till detta har med språknormer att göra. Ryska ses som stadens, det akademiska livet och ungdomens språk medan ukrainska fortfarande till viss grad associeras med landsbygden och det lite omoderna. Bland de något äldre intervjupersonerna råder mer delade känslor inför ukrainska som enda statspråk och här är också talet om ”diskriminering” mot de rysktalande mer framträdande än bland de yngre. Bland de yngre framhålls ukrainskans roll som särskiljande gentemot Ryssland och ryssar, medan några av de äldre som växte upp under sovjettiden i större grad betraktar det ryska språket som en symbol för en gemensam rysk-ukrainsk kultur och historia. På så vis ger denna avhandling en inblick i några av de förändringar som pågår i det postsovjetiska samhället, där språk fungerar både som en symbol för och en faktor i samhälleliga förändringar.

Läs abstract och hämta avhandlingen som pdf.